Augustochjag!

Kategori: ÅSIKTER

FLICKOR KAN INTE SPELA FOTBOLL

Jag har skrivit lite om detta ämne förr, men det är något jag vill ta fram igen. Nämligen att låta barn vara barn och inte dess kön. Jag och J tänker ofta hur August kommer att bli, vad kommer han vilja ha för kläder, kommer han ha några intressen, kommer han älska något, hata något eller liknande. För oss spelar det ingen roll, han kommer att få bestämma själv vad han vill göra, oavsett om det är fotboll, dans, hästar eller innebandy. För oss finns det inga "pojk" eller "flick" sporter, det är August som ska må bra och bestämma vad han vill göra. Inte vi som föräldrar. 

Som det ser ut nu klär jag August i det jag tycker är fint, det blir mycket marinblått, vitt och randigt. Men när han sedan kan bestämma själv så kommer han få välja, OM han vill. Finns det inget intresse för det, så gör det inte. Vill han ha rosa på sig, så får han det.  Vill han ha grått, så får han det. 

Men jag har ett par vänner som inte håller med, där pratas det om att flickor inte kan spela fotboll, pojkar kan inte bära rosa eller tycka om blommor, flickor kan inte bära blått eller keps, framtidsplanerna för flickorna är smink, killar och kläder. Jag blir så ledsen, jag vill att alla barn ska få chansen att vara den som de vill vara. De ska få utforska och finna sina egna intressen utan att vi som föräldrar står och berättar att det är detta du ska göra och inget annat. Om vi lär våra barn att pojkar inte får bära frost kläder så kommer mobbingen börja när det kliver in en pojke med frosttröja, då har vi föräldrar skapat mobbing åt våra barn som de i själva verket kanske aldrig hade tänkt tanken på om inte vi stått och predikat om det. 

Jag ser framemot att få följa min son i hans uppväxt, att få se August växa fram och bli den människa som han vill vara.  Jag kommer aldrig godkänna att han är elak mot någon, då kommer han få stå till svars. Han kommer få visa sina känslor och inte behöva känna att han inte får gråta för att han är pojke. Om alla människor fick växa upp och vara som de ville,  utan att någon ifrågasatte det så hade världen varit en lite snällare plats. <3

 

Min älskade skrutt vad jag vill skydda dig från allt och jag hoppas att du kommer våga vara dig själv och att du kan stå upp för dig och alla andra som behöver det. 

ALLERGIFRITT

När man läser i olika barnböcker så står det ofta att man inte ska ge gluten fören barnet är x år gammalt, inte ge nötter och inte mjölk. Man ska heller inte använda parfym eller andra saker som kan irritera bebisen känsliga hy. Men jag kan ärligt säga att August har ätit gluten, han har ätit saker med nötter i och han har haft mjölk i gröten utan att något har hänt. Min kompis däremot är stenhård på den punkten att inte ge en endaste nöt fören hon är fyra år gammal, där delas våra meningar ganska rejält. Jag tänker såhär, kan inte en allergi uppstå om barnet aldrig får smaka på tillexempel nöt? Eller en viss överkänslighet iallafall? Jag tycker att man får göra PRECIS som man vill, man bestämmer själv hur man vill ha det och hur man ska göra, lika så med parfymer osv, så länge barnet mår bra så finns det inga problem. =) 

MEN! Eftersom vi ska utreda om August har barnastma eller ej, så försöker jag utesluta all parfym här hemma som kan irritera August. Han är ständigt rosslig, så jag har nu köpt hem parfymfritt tvätt och sköljmedel, något som jag var noga med  början av bebistiden men som sedan slutade med att jag fortsatte med parfymtvättmedel iallafall.  Parfym använder jag aldrig som det är, så det är inga problem. Men nu kom jag fram till att det är en hel djungel med parfymfria alternativ och jag kan inte bestämma vilken som är bäst?! 

Jag köpte Icas parfymfria för att det var mest prisvärt och sedan Skonas parfymfria sköljmedel, men hade vart trevligt att höra vad andra använder. Jag läste igenom lite tester där Neutral alltid var sämst, och det var Neutral som jag använde i början av bebistiden. Haha, sånt här kan jag snöa in på mycket, vilket som är de absolut bästa och sedan köra på det. Tidigare har jag alltid använt Via för att de luktar gott. 

HAN, HON ELLER HEN

Redan innan jag fick barn så läste jag mycket barnbloggar och då gärna bloggar där föräldrarna var genusmedvetna. Mitt intresse väcktes där och då, alla dessa frågor kring kön, färger och behandling mellan pojkar och flickor var sådant jag aldrig hade lagt en tanke på. Jag kan inte mycket om just genus, men jag har förstått grunderna och att vi föräldrar måste berätta, visa och låta barnen får vara just barn. Jag har en lillasyster som är fyra år, som har lärt sig vad "tjejsaker" är och vad "tjejkläder" är. Jag har berättat för henne att även pojkar kan ha rosa, de kan också ha frostkläder på sig och tycka att ponnys är det bästa man kan leka med. Lika så att hon som flicka kan ha motorcyklar, bilar och andra typiska "pojkleksaker". Hon har nu förstått detta och pratar inte alls som hon gjorde förr, det tycker jag är fantastiskt. 

För mig känns det självklart att August ska växa upp och se varje barn som de är, inte utifrån dess kön. Han ska inte trycka ned någon, mobba någon eller tala illa om någon för att hen inte passar in i den box vi föräldrar lätt sätter barnen i. Jag vill inte att han ska höja på ögonbrynen om en pojke kommer med en rosa tröja, han ska inte ens notera det.  Jag ser det som mitt ansvar att visa August att man är en människa och inte ett kön, att alla barn är unika och bra som de är. Jag pratade med en tjej som har en dotter och hon sa till mig "jag måste klä henne i rosa och ha en rosa vagn så att folk ser att det är en flicka" Jag frågade henne om det verkligen var så viktigt att folk skulle se det, var de inte bättre de såg en glad bebis framför vilka kläder hon hade? Men det tyckte hon inte. 

Han ska heller inte lära sig att han måste vara tuff och cool för att han är pojke, han har rätt till sina känslor och har rätt att vara ledsen. Han ska få upptäcka, ramla, komma upp igen, välja själv och ha en egen åsikt och jag ska lyssna på honom. Jag tror på om jag lyssnar på honom, så kommer han att lyssna på mig. Jag vill ha ett barn som är starkt i sig själv och som är trygg, som vågar säga ifrån och som ser varje person som de är. Jag hoppas att jag kommer lyckas med detta, det gör mig lite nervös att jag har detta ansvaret men samtidigt är det den största och häftigaste utmaningen jag någonsin kommer att vara med om. =) 

När August hade denna tröja fick en av mina vänner en chock, hon delar inte alls samma åsikter som mig och hon tyckte att denna tröja var alldeles för "tjejig". Jag tycker att tröjan är SÅ fin och kommer fortsätta att klä honom i den oavsett om folk i min omgivning gillar den eller ej. 

ATT DELA LIKA

Jag får ofta kommentarer om hur bra jag och J har det tillsammans med August av andra mammor runt omkring här. Jag har nog inte riktigt förstått vad det är som är så bra, jag tycker att vi är som vilka föräldrar som helst men har nu insett vad de menar. Skillnaden mellan vi och dem är att vi delar lika. Hos oss finns det inte på kartan att jag ska ta allt ansvar för att jag är mamma. För oss är det självklart att båda tar ansvar över vårt gemensamma barn. Men det är inte alla som lever så, jag har pratat med flertalet tjejer där allt ansvar läggs på mamman. Ofta använder papporna meningar som "jag har helg nu, så då vill jag göra detta..." Där varken mamma eller barn ingår. Då blir jag alltid lika fundersam, om han har helg när han går hem från jobbet på fredagen, när har då mamman helg? Kan man kalla det "att ha helg" när man har barn och familj? Försvann hennes "frihet" att få komma ut och göra något när hon blev mamma? 

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen,  för mig är det viktigt att få komma iväg ibland och bara få vara jag. Inte mamma. Bara jag. Ibland tar jag ett glas vin med en vän, ibland springer jag en runda, ibland åker jag till secondhand med en vän, ibland stänger jag dörren om mig och läser en bok. Och det är helt okej. Likaså för J. 

J har inga problem med att sitta uppe en hel natt om August är vaken för att sedan jobba dagen efter, han kan byta alla blöjor, han badar alltid August (jag har gjort det två eller tre gånger under dessa åtta månader) , han blandar välling, lagar barnmat och tröstar. Vi gör allting precis lika bra och ingen av oss har problem eller känner oro över att lämna August hos varann för att vi ska göra något annat. Jag skulle aldrig stå ut att inte kunna lämna August hos J för att jag var rädd att han inte skulle klara det, jag skulle heller aldrig stå ut med att jag skulle behöva skriva instruktioner för saker han ska göra eller HUR han ska göra vissa saker. (Jo dessa pappor finns..) 

Jag säger inte att det liv vi lever är det bästa men om man lyssnar på mammor som är i samma ålder som mig, så lever de tyvärr som så att de får ta allt själva och det gör mig lite ledsen. Speciellt när dessa mammor VILL göra annat ibland, men känner att de inte kan. Sedan finns de självklart dem som väljer att ha det så och då är det helt okej. 

Jag har skrivit om detta förr och ni kan läsa det inlägget HÄR.

Jag älskar kontrasten mellan att vara mamma och att få komma ut och bara vara "jag" då och då. 

 

KÖPER NI BEGAGNAT TILL AUGUST OCKSÅ?

" Är ni miljömedvetna? Hur tänker ni kring August uppväxt, köper ni allt nytt eller tänker ni på miljön och köper begagnat också?"

Svar - Bra fråga! 

- Ja, jag skulle säga att vi är miljömedvetna. Vi sorterar ALLT, vi har en sorteringsstation som tillhör lägenheterna men även en annan sorteringsstation 50 meter härifrån där man kan sortera exakt allt. Det skulle aldrig falla oss in att slänga kompost bland vanliga sopor när man vet att allting kan återanvändas och göras till något nytt tillexempel.

- Vi har en bil, men använder den sällan. En gång i veckan använder vi den då vi åker till affären och handlar, sen även när vi ska iväg på BVC besök och andra läkarbesök. J åker alltid buss till skolan istället för att ta bilen. 

- Vi köper inte allt nytt till August i klädväg. Jag älskar secondhand och de sidor på facebook där man kan köpa fina kläder till ett bra pris, har fyndat massor därifrån. Oftast så går pengarna ifrån secondhand till något viktigt också, så genom att köpa det där så spar man på miljön och bidrar till något viktigt samtidigt. Självklart köper vi nytt också, men jag drar mig inte från att köpa till honom på secondhand eller ifrån en kompis eller liknande, vi sparar både på miljön och vi sparar pengar på att göra så. 

- Vi försöker handla allt ekologiskt i den mån vi kan. Allt som August äter är självklart eko, vi kokar vår egen barnmat till honom och använder då bara ekologiska produkter. Ska vi köpa mjölkprodukter är även dem alltid eko, jag tycker att alla kan iallafall göra något och att välja ut vissa saker och bara köra eko på dem tycker jag är ett bra tips.  =) 

- Vi käkar inte kött! Kött har ju en otrolig miljöpåverkan och genom att vi endast äter veg så bidrar vi mindre till miljöförstöringen, det känns toppen! 

På bilden har han en stickad tröja från secondhand där pengarna går till PMU. :-) 
Bilden är från igår när vi skulle in i affären och handla inför veckan, han är med på exakt ALLT och är så otroligt nyfiken, han missar ingenting längre!

FÖRDELAR MED ATT VARA UNG MORSA

Känns det inte som om att folk bara blir yngre och yngre när de skaffar sitt första barn? Jag tycker det är alldeles fantastiskt! Dock tror jag inte alls att det är allas dröm att skaffa barn, att det inte alls är meningen med livet. Jag själv har aldrig sett det så faktiskt.  Det är först nu, när jag själv är förälder som jag ser charmen med att ha barn, innan tyckte jag mest att barn var besvärliga. ;-) 

Att vara 21 år och morsa tycker jag bara har fördelar, här är MINA personliga fördelar med att vara "ung" mamma. 

- Jag är ung och stark. En typsik mening jag vet. Men att vara 21 och få sitt första barn och att vara 41 och få sitt första barn tror jag är skillnad. Jag säger absolut inte att det är så,  men det känns så. Jag har ju i stort sett bara pluggat och inte slitit ut kroppen med något tungt jobb ännu, så för mig är det antagligen bättre att få barn nu än om 20 år. 

- Har "hela livet framför mig".  Något som gör mig mindre stressad (eller mer stressad?) är att jag har hela livet framför mig när min mammaledighet är över. Jag har inget jobb som väntar direkt efter mammaledigheten utan har ett hav av möjligheter. 

- Nytänkande och kreativ.  Att vara ung morsa, innebär unga kontakter, vilket innebär att man hittar på mer och är mer kreativ. Jag tror att ju äldre man är desto mer "inlärd" är man hur saker och ting ska vara vilket blockerar det nytänkande. Ännu en gång menar jag inte att alla är såna här, men jag märker ju en väldig skillnad i den föräldragruppen där snittåldern är 37 och i den där vi alla är runt 20. 

- Ha det "avklarat" som jag skrev högre upp så har jag hela livet framför mig sen. Och att ha fått barn när man är 21 innebär att man har gjort det och kan fokusera på sig själv sen. Man slipper känna att man måste skaffa utbildning, karriär och jobb innan man kan skaffa barn. För det där har ju jag redan gjort! Så då är det bara karriären kvar och kidsen finns redan, toppen! =) Menar inte att det är dåligt att skaffa karriär och jobb först, det är självklart enklare att ha barn då, men för mig är det en fördel att ha det såhär. (Jag har ju faktiskt inget annat val nu ;)

- Man växer som människa. Jag har sett massor av tjejer som varit barnsliga, struntat i allt och aldrig tagit ansvar till att bli mamma och helt plötsligt växt och blivit super mammor. Man växer som människa, du har inget annat val. Bebisen du har framför dig klarar sig inte utan dig och du måste ta ditt ansvar. För vissa kanske det blir en chock, men för mig kändes det helt naturligt. =) 

 

Alla åsikter är mina egna, jag tror visst att man kan vara 40 år och få sitt första barn och vara världens bästa förälder men dessa punkter ovan är fördelar för MIG att vara ung mamma. 

ATT HA ETT ERSÄTTNINGSBARN

När jag väntade August och gick på mödravårdscentralen så pratar man ju fram och tillbaka om allting som har med graviditet att göra, förlossning och livet efteråt. Jag minns att jag var så himla osäker på om jag ville amma eller inte, rösten inom mig sa nej. Dock blev jag konstant matad om amning, vi såg filmer om amning, fick broschyrer om amning och vi pratade om amning. Men aldrig om ersättning. Jag tänkte på dem mammor som jag vet har haft enorm ångest över att inte kunna ge sitt barn mat där amningen inte fungerade och det har lett till att dem mått otroligt dåligt. Man råds att försöka i månader, trots att du har sår, gråter dig igenom det, bebisen inte får så mycket mat, så måste du försöka. 

Som sagt kände jag att jag inte ville amma, tidigt i graviditeten så kände jag det. Jag och J ville dela på allt ansvar och det gäller matningen också. Jag nämnde det försiktigt för min barnmorska, som genast bröt av och kallade mig egoist och att hon inte ville skriva in det i mitt förlossningsbrev. Då blev jag ställd, kände mig dum och ego. När det närmade sig förlossning fick jag en ny barnmorska eftersom det var mitt uppe i semestertiderna och då frågade hon om jag kände att jag hade fått fram allt jag ville till förlossningen. Då kände jag direkt att jag borde ta upp det där om amningen igen, jag ville ju faktiskt inte. Jag nämnde det försiktigt, lite trevande och inlindat i en mening men hon avbröt mig inte, ställde inga frågor, utan sa bara "Fanny, det är du som ska må bra för mår du inte bra så kommer inte ditt barn heller att göra det. Gör det som känns bäst för dig så kommer allting att gå bra." Så jag bad henne att skriva det i förlossningsbrevet vilket hon gjorde. Hon sa dock att jag kunde förvänta mig att dem på förlossningen ville ha en förklaring till varför jag inte ville, så jag var otroligt nojig över det när det var dags. När August var född sa jag till min barnmorska "Har du läst i mitt brev att jag inte vill amma?" Nej sa hon, jag har inte hunnit det, men det är absolut inga problem, jag ska bara hämta ett par tabletter till dig då och en flaska ersättning till August. Där och då kände jag en sån enorm tacksamhet över att inte bli ifrågasatt över mitt beslut om min kropp. 

Jag önskar dock att detta med att ge ersättning borde tas upp mer. Överallt läser du om att amning är det enda rätta för barnet, för med ersättning får barnet inte i sig allt det nödvändiga osv osv. I en broschyr om amning stod det typ 3 meningar om ersättning. Det finns de mammor som inte kan amma, som inte vill amma och det måste vara okej. Allt för ofta läser jag om ersättning där mammor måste ursäkta sig för att dem inte kunde amma, för mammor är experter på att hacka ner på andra mammor. Varför vet jag inte, vi borde höja varandra till skyarna oavsett om man ammar eller ger flaska. Inget av dem är rätt eller fel, båda är helt okej och vi måste föra informationen vidare. Det är inte en skam eller fel att ge sitt barn ersättning, det är inget misslyckande hos någon. 

August har växt över kurvan hela tiden och har inte varit mer sjuk än något barn som har ammat i min närhet. Han är en frisk och sprallig unge med rejäla lår och kinder och han har inte ammat en enda gång i sitt liv. :-) 

Jag har aldrig bett om ursäkt eller skämts för att August äter ersättning och jag skulle aldrig göra det heller.

 

TANKAR OM MÖJLIGHETER OCH FLYTT

När jag var på fest i helgen så satt jag och pratade med min vän om att tröttna på sitt umgänge och på sin vardag. Att man nästan kan få panik över att allt är så likadant. Jag har alltid känt en trygghet att allt är som vanligt, att man vet sin plats och man har sina vänner och sina intressen. Men under mammaledigheten har jag insett att jag vill ju så mycket mer, helt plötsligt kände jag igen mig i dessa tankar om att vilja flytta någon annanstans. Våga pröva vingarna i en ny stad, i en ny skola, på ett nytt jobb i ett nytt kvarter. Plötsligt kändes det inte så viktigt med tryggheten om var sin familj och vänner fanns, för nu vill jag uppleva. 

Känslan har hållt i sig sen dess, jag vill inte känna denna enorma trygghet längre. Jag vill ta mitt pick och pack med familjen och flytta, uppleva ett nytt place med nya människor. Men möjligheterna är ju enorma, det finns inga gränser för dem sätter du själv. Jag tror inte att jag skulle trivas i en storstad, J kommer ifrån Göteborg, men där har jag aldrig riktigt trivts. Men kanske skulle jag göra det nu? Förr har jag ju alltid känt mig nöjd, men nu kanske en stor stad är precis det jag behöver? Men samtidigt drar ett hus på landet också i mig. Att få flytta utomlands på bestämd tid hade också varit spännande, jag vill nog inte helt släppa Sverige, nej det vill jag inte. Men jag skulle gärna vilja bo 6 månader i taget i ett annat land.  Kanske Usa? Det verkar så otroligt spännande där. Vi vill ju att August ska få det så bra som möjligt, men så länge han är liten så spelar det nog ingen roll vart vi bor så länge han får vara med oss. :-) 

Samtidigt som det är enormt häftigt med alla dessa möjligheter så blir det himla svårt. Det är som att stå i affären och ska välja choklad, man vill ta en av varje med du får bara välja en.  Fast å andra sidan, du kan alltid ångra dig och flytta tillbaka om det inte passar. Eller hur? 

NEJ, MIN IDENTITET FÖRSVANN INTE NÄR JAG BLEV MAMMA

Jag upplever att många tjejer som får barn försvinner den dagen dem blir mammor. Du är inte längre dig själv, med samma värderingar som du hade innan, för helt plötsligt har du blivit bara mamma. Jag märker mer och mer att folk i min omgivning tar mig och August som samma person. Jag är ingenting utan honom. För när jag blev mamma så försvann min identitet som Fanny och ersattes med Mamma. 

"Hej! Men, vart har du August?" blir oftast frågan om jag går utan honom. För visst är jag bara mamma nu, jag kan inte längre göra någonting för min egen skull, det vore ju super märkligt?! Men om J däremot kommer själv, då kan det ju vara "skönt" för honom att få göra något själv. Varför ska man som tjej, endast vara någon som föder barn, tar hand om barn, städar, lagar mat och ser till att alla andra har det bra?

Om J går själv till BVC, så får han frågan "Nämen, var har du mamma då?" men om jag kommer själv till BVC så är det ingen som frågar mig var J är. För det är så självklart att man som mamma ska ge upp allt som man var en gång. Bara för att jag blev mamma betyder inte det att jag inte vill vara med mina vänner, det betyder inte att jag inte vill dricka vin på Lördagkvällen tillsammans med dem som jag brukade dricka vin med, det betyder inte att jag måste dra med mig vagnen, skötväskan och bebis var gång jag ska iväg. Jag måste få vara jag, jag är ingen dålig morsa för att jag tycker det är kul att vara med vännerna en helg istället för att sitta hemma i soffan som jag gör alla andra kvällarna. Jag behöver det för att må bra, för att kunna ladda batterierna och för att få komma iväg och bara vara Fanny. För jag är aldrig Fanny längre, jag är bara August mamma och allt som hör till. Mina dagar består oftast utav mjuka kläder, tvätt, disk, flaskor till August, blöjbyten, promenader, handla och att få sova. 

Missförstå mig rätt, jag älskar att vara med August, jag älskar att få vara hans mamma och jag älskar vardagen. Men min identitet försvann inte den 19 Juli när August föddes. Jag tror att min identitet som Fanny snarare växte. Det blev ännu viktigare för mig att få komma ut och bara vara jag. Man ska aldrig glömma bort sig själv, för det är ingen som tackar dig den dagen du inte orkar mer.

Jag önskar att fler mammor där ute vågade ta steget och inse att deras behov är viktiga, vi är inte bara mammor. Vi är människor som har haft lyckan att bli föräldrar, men vi älskar också att hänga med vänner, gå på bio, dricka vin, ta en promenad eller vad tusan som helst själva, utan bebis.  Vi är inte dåliga för det, vi är fan as grymma!

 

NYÅRSLÖFTERNA SOM INGEN HÅLLER

Vart enda jäkla år så sätter man upp nyårslöften som man håller i en vecka, kanske två innan man ger upp. Hur många gånger jag har bestämt mig för att inte äta godis på ett år? Typ varje år? Flera gånger om året också dessutom, haha.  Men jag vet ju att det funkar inte, jag vill inte vara utan godis och därför kan jag heller inte hålla löftet.  Tänkte rada upp lite löften som ändå ingen håller.. 

- Du ska börja träna 6 dagar i veckan! Nej, du kommer träna i en vecka och käka kvarg varje dag men sen skiter du i vilket för du inser att livet är för kort för att inte njuta av det. 

- Du ska sluta äta socker och gå ner 10 kg. Du kommer inse att det finns socker i exakt allt, du kommer sitta där med din sallad och snegla på alla andras mat och du önskar så in i norden att du inte sagt det där löftet till alla.  Dessutom är det extrapris på lösgodiset, det får man bara inte missa!

- Du ska sluta röka. Men redan nyårsnatten så tar du en såkallad "fest-rök" , sedan bjuder din vän på en cigg och det vill man ju inte tacka nej till, du har haft en jobbig dag och då lugnar faktiskt en cigg och på festen måste man ju röka tillsammans med dem andra. Det blir många cigg det!

- Du ska skita i alla människor som snackar skit. Men dem är ju ändå dina vänner, dem är ju ganska schysta ibland. Man ska väl ändå vara tacksam för dem man har? 

- Du ska börja carpa dagen. "Carpe Diem" Du har ju hört det förr. De vanligaste citatet som finns. Men du kommer snart inse att du sitter i exakt samma lägenhet, med exakt samma människor, snackar samma skit, käkar samma frulle, fikar varje dag, gymmet kan tas imorgon och ciggen lugnar dina nerver och dämpar ångesten som uppstår när du inte kan hålla dina löften. =) 

 

Jag tror att dem flesta kan känna igen sig i någon av ovanstående, därför kör vi på lite annorlunda nyårslöften i år va! 

 

- Laga en ny matträtt varje vecka. Slumpa fram en matträtt och laga den, prova något nytt, kör vegetariskt om du inte redan gör det, gå utanför din mat-box med andra ord!

- Gör något snällt för någon varje dag. Det räcker ju med att hålla upp dörren för någon? Säg hej till någon som ser ensam ut, eller hälsa på din gamla släkting som ingen hälsar på längre. Eller lek lite extra med ungarna bara. ;-) 

- Lär dig något nytt. Kanske ett nytt språk? Eller nja, ett nytt ord iallafall på ett annat språk räcker ju. Lär dig ett nytt ord i veckan så att du kan säga en hel mening sen. Haha! Eller gå på vin/kaffe/öl/mat provning och lär dig en massa nytt som du sedan kan berätta vidare, så verkar du vara super smart. 

- Gör bara saker som gör dig glad. Denna kanske borde höra hemma ovanför, över saker som vi lovar men ändå inte kan hålla. Men felet är (tror jag) är att man går ut för hårt, man sätter upp mål som inte är rimliga. Saker som gör en glad behöver inte vara enorma saker som att resa eller så, det kan lika gärna vara att få sitta ensam och läsa, att träffa vännerna, att åka till en annan stad eller att pyssla.

- Utmana dig själv! Är det något du inte vågar? Gör det ändå! Du kommer inse att det inte är så farligt, utmana dig själv att våga prata mer, göra mer, gå utanför din box helt enkelt. 

- VA SNÄLLA MOT VARANDRA.  Heja på varandra, ge varandra en lyckospark, stötta varandra, försvara varandra och stå upp för de svaga. Det är så viktigt. <3

 

Hur ni än gör så gå inte ut för hårt, var snälla mot er själva och varandra. Vi har ett liv som vi bör och måste vara rädda om. 

 

 

 

 

DET ÄR JU BARA VI MAMMOR SOM HAR KÄNSLOR

"Nämen kolla på min lilla! Hon har typ rullat runt sen hon var 3 veckor gamma, hon är ju SÅÅ duktig!"

 Sådär sitter en morsa och för en dialog med sig själv, alla andra sitter och ler lite för att vara trevliga utan att säga ett ord. En annan mamma berättar om sina känslor av att känna sig otillräcklig, rädd att misslyckas som mamma, vi alla lyssnar och kan till viss del känna igen oss i känslorna. Vi vill vädra oss om känslor som följde med när vi blev föräldrar, men plötsligt avbryts samtalet då mamman som jag berättade om ovan sliter fram sin telefon och visar ett kort "Såhär såg jag ut dagen innan min lilla föddes! Ser ni vad STOR jag var?!" Jag vägrar att titta på henne utan håller min blick kvar på mamman som var så osäker på sig själv. Men samtalet återgår aldrig till känslor igen, den osäkra mamman har tystnat och samtalet övergår till mammakilon och om sina barns framsteg.

För nog är mitt barn lite bättre än ditt? Visst är det så? Så är det. 

Vi pratar också om barnen och dess relation till deras pappa, de andra mammorna skrattar, tycker att det är lite tokigt att en pappa ska byta blöja. "En timme om dagen brukar vi säga att de åtminstone ska ha tillsammans"  Jag kokar inombords. Jag skulle aldrig leva i en relation och skaffa barn med någon som inte tog sitt ansvar som pappa, att han skulle slippa blöjor, att trösta, natta och att få stiga upp om nätterna. När man bestämmer sig för att skaffa barn så går man in som två för det, där båda ska ta sitt ansvar. Det finns inget snack om saken. Pappor som lämnar sitt barn, som drar för att han inte var redo, ville inte eller kunde inte, är de fegaste jäkla människorna som någonsin funnits. Det är så lätt för en kille att sticka, att lämna allt för att sedan aldrig behöva bry sig igen. Fruktansvärt. 

En mamma sa en gång till mig "Men det är ju vi som har mammakänslorna"  Okej, så en pappa har inte några känslor eller? Lägg ner. 

Jag beundrar alla ensamstående där ute, er som kanske blivit lämnade, eller ni som har lämnat. Ni som har skött allt själva, ni är så jävla grymma. 

HÄR kan ni läsa mitt inlägg om vad jag tycker om mammamgen. 

 

 

Upp